4. Ojämna skarvar och kalla fogar

När en del av skarven svetsas korrekt och en annan förblir obunden, är problemet nästan alltid mekaniskt snarare än elektriskt. Icke-parallella elektroder, en lutande platta eller ojämn klämkraft ändrar det faktiska trycket och gapet över delen, så värmeproduktionen varierar från punkt till punkt. Resultatet är en skarv med inkonsekvent styrka som passerar på en sektion och misslyckas på en annan. Att kontrollera elektrodplanhet och plattans nivå är en snabbare väg till svaret än att justera effekten.

5. Svetslinjedistorsion och mönsteröverföring

Förvrängning visar sig som ett skevt svetsområde, djupa präglmärken eller synliga krymplinjer runt skarven. Det är ett termiskt hanteringsproblem snarare än ett bindningsfel: för mycket värme och tryck pressar ut mjukt material ur fogen, och för kort kyltid gör att delen deformeras innan den har stelnat. Att förlänga kyltiden och minska klämkraften löser vanligtvis problemet utan att röra effektinställningen. Om mönstret överförs för djupt kan elektrodprofilen behöva revideras.

6. Delaminering och kanttätningsfel

Delaminering uppstår när lagren separeras från kanten av tätningen, vilket innebär att bindningsdjupet eller tätningsbredden inte är tillräcklig för den belastning den färdiga delen kommer att bära. Den förväxlas ofta med en svag svets, men mekanismen skiljer sig: här är skarven bunden, men det effektiva tätningsbandet är för smalt. Ytföroreningar såsom damm, olja eller frigörande medel är en vanlig förvärrande faktor, liksom en obalans mellan formuleringarna av de två lagren som förenas.

Nyckelparametrar som styr svetskvaliteten

De flesta defekter kan förebyggas genom att hålla en validerad uppsättning parametrar inom ett smalt fönster. Intervallen nedan är typiska för industriella högfrekvent maskindrift och bör alltid omkvalificeras för varje specifik del och material.